Jag tror nog vi alla ibland kämpar med gamla hjärnspöken, saker som andra har sagt, kanske är det inte heller alltid de mest positiva orden som upprepas i huvudet om och om igen. Och upprepas de orden, både i verkligheten och i de egna tankegångarna så blir de tillslut någon form av förvriden sanning.

 

Vi lever idag i ett så offentligt samhälle, med sociala medier, smartphones och att ständigt vara uppkopplade och tillgänglig att vi hela tiden utsätts för andra människor och åsikter. Framförallt så vågar vi människor mera bakom ett alias, en skärm som skyddar oss när vi säger det vi egentligen kanske tänker, eller kanske bara kastar ur oss utan att tänka.

 

Jag är ett barn av IT-generationen, vi som blev kallade fettberg och aldrig fick vara med och leka i skolan, för att sedan komma hem och höra samma sak, om inte i ännu värre ord på msn och lunarstorm. Vi som hade ont i magen varje söndag och som fortfarande försöker läka de såren som hög- och mellanstadiet skapade.

 

Idag fick jag för första gången lyssna till den fantastiska Lizzie Velasquez, även kallad "världens fulaste kvinna". Hon är en av två människor i världen som lider av en sjukdom som ingen vet något om, en sjukdom som gör att hon omöjligt kan gå upp i vikt. Hon pratar om de elaka orden, om okända människor som säger åt henne att hon ska ta och sätta en pistol mot huvudet för att göra mänskligheten en tjänst. Hon pratar också om att vara medveten om att det är alltid DU som definierar vem du är, ingen annan kan någonsin berätta för dig var du är och inte är.

 

Under hela hennes tal satt jag med gåshud, det här är precis samma sak jag jobbar med varje dag. Att inse att dessa människor inte kan få trycka ner mig, för de hade ju så fel.

 

Vi måste börja ta hand om varandra mer, inse att våra handlingar påverkar andra människor något enormt, men också börja stå upp för oss själva, inse vårt eget värde, och sätta ner foten för oss själva. Vi är så jäkla bra. Varenda en.